Historia

Urtiden

Den sedermera nationellt kände Leonard Magnus Waern grundade GGF Verdandi i dess första upplaga den 4 november år 1862 med syfte att dels främja kamratskapet bland medlemmarna, men också för att få tillfälle att fortsätta med diktning på svenska och latin, trots att detta hade försvunnit som skolämne. Vad som mer skett under denna första trevande tid är svårt att fastställa på grund av den stora katastrof som år 1869 satte sitt avtryck på hela Gävle stad; den stora branden. De enda dokument som undkom lågornas girighet var Förbundets biblioteksmatrikel, ur vilken man kan utläsa ett ständigt ökande antal böcker, vilket, naturligtvis, är ett tecken på hur Förbundet frodades under denna tid. Om man tvivlar på denna djärva tolkning kan man istället tänka sig att Förbundet likt en skog som härjats av otyglad eld, som bränts och slutligen falnat till ett stilla rykande fält, därefter tack vare den rikliga näringen som hämtas ur askan och förstörelsen åter kan resa sig, spira till att bli ny och friskare grönska. Kort sagt, efter branden, under 1870-talet börjar Förbundets aktiviteter ta form på ett sätt som för Verdandisten ännu idag är igenkännbart. Här ser vi de alltjämt levande disputationes dyka upp i protokollen, med spörsmål som ” Hvilken är den olyckligare den blinde eller döfstumme?”, en fråga som också idag kan väcka debatten, om blott stavningen uppdateras.

Vi ser även vid denna tid hur Förbundet börjar ägna sig åt den syssla som allmänheten idag kanske mest av allt förknippar oss med: teater. Man uppför på denna tid komedier med titlar som: ”Mjuka tjenare”, ”Han hyr rum hos sin betjent”, ”Stadsresan”, ”En farlig kommition” eller ”Min gamla hatt (en monolog)”.

Det är också nu Zwücker dyker upp första gången. Dessa var tillställningar till vilka ett visst ”quantum punsch” skulle införskaffas, och som egentligen skulle ske med rektor Klintbergs medgivande, vilket faktiskt hände ibland, men inte lika ofta som de skedde på ett aningen mer nedtystat sätt. Kanske var detta en av de nu dimhöljda anledningarna till att redan nämnde rektor upplöste denna förening år 1879 eller 1880. De förslagna ledamöterna visste dock råd och bildade år 1879 en ny, Iura Concordia, vars styrelse var i det närmsta identisk med den bannlysta, och vars syfte, ”åstadkomma Enighet och ett sannt Kamratskap” och därutöver ”gifva medlemmarna tillfälle att utbilda sig i modersmålet”, också det visar klara likheter med det tidigare Förbundets. Även en annan förening, Minerva, med syfte att ”att väcka och uppodla de litterära anlag som torde finnas nedlagda hos dess medlemmar”, bildas av flyktingar från den försvunna föreningen. Den 9 oktober 1882 sammanslås dessa båda under namnet Iduna.

Föreningens verksamhet fortsätter med deklamationer och disputationer, ända tills den på hösten år 1885 sammanslås med en annan förening, bildad samma år, Gefle Gymnasist Förbund. För att inte den sorgliga bannbullan från 1880 skulle behöva upprepas gick styrelsen i Förbundet nu till den dåvarande rektorn på skolan, en herr Röding, för att han skulle skriva under stadgarna. Denne man vägrade att ge sin välsignelse om inte några paragrafer skrevs om och Förbundets namn ändrades till något mer ”fosterländskt”. Efter att först ha ogillat förslaget gick ledamöterna tillslut rektorns krav tillmötes och den 13 november fick så Förbundet slutligen det namn, Gefle Gymnasii-Förbund Verdandi, som sedan följt det genom åren.

Verksamheten utvidgas

Det nybildade Förbundet sjöd av livskraft, och möten hålls nu varje vecka. Utöver tidigare verksamhet läggs nu mer energi ned på tidningen. Från början utkom den med nytt namn och ny redaktör varje vecka, men man bestämmer vid denna tid att den alltid skall heta GGF Verdandis tidning, och produktionen blir i allmänhet mer industriell. Vid 1900-talets början finns redan förtryckta blanketter mot vilka man kan rekvirera ett visst antal nummer av tidningen à 1 kr styck, och ett gratisnummer per tionde tidning. Major Sixten Söderhielm berättar i jubileumsskriften från 1962 om hur han år 1903 med fabulerad tandvärk smet från lördagens lektioner för att hemma hos en annan av de sammansvurna kunna trycka upp tidningen med en till ändamålet nyinköpt hektograf. Det är också vid denna tid som GGF Verdandi hjälper till att grunda NGGF, Norrlands Gemensamma Gymnasii-Förbund, som därefter främjar samarbetet mellan liknande kotterier i de norrländska städerna. År 1906 är, som synes från ordförandetalet, ett viktigt år i Verdandis historia, ty då uppförs enligt vår interna historieskrivning den första soarén. Förmodligen är denna sedvänja betydligt äldre än så, och redan nämnda major Söderhielm talar i sin artikel om soarén som en välkänd och återkommande tillställning så tidigt som år 1903, men från 1906 finns den belagd i vårt arkiv som en obruten tradition. Soarén är vid denna tid främst en musikal händelse, men det hålls även föredrag och hela spektaklet avslutas med dans för både läroverkets och de ständigt lovsjungna eleverna på Själandres Flickskola tvärsöver gatan. I programmet till soarén 1906 ser vi också den efter herr L. M. Waern mest betydelsefulla gestalten för Verdandis historia namngiven, herr Oscar Möller. Denna gudabenådade pianospelare komponerade Verdandimarschen, ett utsökt pianostycke som fortfarande inleder, om inte med piano så med energiskt skallande stämmor, såväl Förbundets möten som soaréer och jubileer. Han överlämnade den 21 november 1903 dess noter till styrelsen. Vid denna tid är Förbundets ekonomi tämligen god och man beslutar att införskaffa en gedigen snusdosa som ständigt skall var påfylld med prima vara, skötas av herr ceremonimästare, och kunna njutas av ledamöterna under mötesparagrafen Sternutatorium, från latinets sternuere, att nysa (vid denna tid intogs inte snus av preferens som idag medelst en svart, rinnande, klump under läppen utan som ett mycket fint, ofta smaksatt, pulver via nasal inhalation).

Denna Förbundets guldålder får ett mycket tragiskt slut år 1908, till följd av två artiklar skrivna i Förbundets tidning. Den första, skriven av signaturen Thomas (förmodligen med anspelning på lärjungen Thomas tvivlaren) resonerar om den naturvetenskapliga respektive den teologiska skapelseberättelsen och innehåller orden ”men människan är icke skapad – allra minst skapad af Gud” vilka sedermera skall visa sig vanskliga, medan den andra behandlar huru paradisiskt edens lustgård verkligen var för den man som hade en kvinna med excessiva klädvanor till skillnad mot idag då 8000 personer kan vara inblandade i skapandet av en uppsättning kläder, hör bara: ”då Gud instiftade äktenskapet var damernas – hm, jag menar damens toilette ytterst billig för mannen. Frun kunde byta om kläder 537,06 … gånger om dagen, om hon ville förstås! Mannen behöfde ej betala ut ett enda öre, emedan kläderna helt enkelt ’vuxo på träden’”. Det bör också nämnas att artikeln var undertecknad med den utmanande signaturen Adam. En kristendomslärare från Stockholm, Hjalmar Kylén, reagerade lika starkt som han ansåg nöden kräva och skrev ett öppet och kritiskt brev mot Förbundets inspektor och likaledes tidningens ansvarige utgivare, lektor Ivar Damm, där han menar att det är vanvördigt av honom att godkänna en tidning som insmugglar ”giftiga hånfulla artiklar ägnade att direkt motvärka det mål, som vi lärare hava oss ålagt att hålla i vår uppfostrande värksamhet”. Efter att syrliga artiklar utväxlats till allmänhetens beskådan i Svenska Dagbladet slutar historien med att själva ecklesiastikministern (ecklesiastik, från det forngrekiska ordet för församling, eckläsia, alltså i princip kyrkoministern) anmodade läroverksöverstyrelsen att kräva en förklaring av lektor Damm samt att läroverket i Gävle skulle undergå inspektion av ett läroverksråd. Till följd av denna hårda ton fann både herr Damm och rektorn på läroverket i Gävle det för klokt att avsluta tryckandet av tidningen det följande året.

Efter de gyllene åren

Att tidningen förbjöds var ett hårt slag för många av Förbundets ledamöter, och redan ett år senare diskuteras frågan ”vad bör göras för Verdandis uppryckning?”. Svaret blev inträdesprov. Dessa skulle ske på ordinarie möten och kunde bestå av uppläsningar, föredrag, sång eller musik. Den känsla av exklusivitet som detta medförde gjorde att intresset för Förbundet växte starkt.

En annan stor förändring var att läroverket på 1920-talet började släppa in flickor. Självklart började man genast debattera om dessa också skulle äga tillträde till Förbundet. Tillslut blev resolutionen, som fortfarande kvarstår, att man inte skulle ta emot flickor. Istället bildades år 1927 vår syster- och spegelförening Kvinnliga Gymnasistföreningen Runa.

Man tar några år därefter, 1932, ett annat beslut som kommer att styra Förbundets verksamhet nästan i lika stor grad, nämligen att under soarén framföra ett spex. Detta är egentligen inget nytt för Förbundet, och redan 1907 kan man läsa i Gefle Dagblad om hur Verdandi arrangerar spex och soaré i Arbetarföreningens lokal, men från och med detta årtal är spex inte bara något som framförs sporadiskt utan ett stående inslag i soaréerna som därefter framförts utan avbrott. 1932års spex beställdes av en professionell skribent, men därefter börjar Förbundets medlemmar att själva författa spexet. Inte ens andra världskrigets förstörelse förmådde rubba detta, och från 1942års spex med forntidsassociationer hämtas följande repliker:

”Vi är ett gammalt grottfolk från början av kvartär,
vi får käka bomfaderalla mammutfläsk,
vi får käka bomfaderalla mammutfläsk,
bågarna knalla,
nallarna falla,
innan dom har blivit kalla,
frossar vi i blod, […]
Vi övar oss i värntjänst för att strida för vårt land.
Vi ska slåss med bomfader Assurbapinal,
Caesar, Rommel och Neanderthal…”

Och så 1962 var det äntligen dags. ”Ja må vi leva uti hundrade år” fick slutligen kapitulera för saxen och ett tusenårigt perspektiv. Det kanske för eftervärlden mest intressanta med detta år av jubileum är den stora festskrift, fylld med ovärderliga vittnesmål och reflektioner om tiden på läroverket, som skrevs av då uppvuxna ledamöter.

1968 sker den till dags datum största förändringen angående förutsättningarna för Förbundets verksamhet i och med att realskolan lämnar plats för gymnasiet. Detta medför att läroverket, eller Vasaskolan som det nu kallas, till största del endast har treåriga utbildningar. Förbundet beslutade att möta detta nyuppkomna läge genom att slopa invalssystemet, men i övrigt fortsätta verksamheten på väl inövat manér.

På väg mot idag…

Sedan dess har ingenting och allt ändrats. De årliga aktiviteterna (om vilka mer berättas senare) är till rubrik och form i stort sett identiska med dem, som redan de gamle roade sig med, dock genomgår innehållet en ständig förvandling, till största del beroende på diskontinuitet. Naturligtvis ser nyblivna Verdandister i viss mån upp till de äldre, och de är också de äldre som står för majoriteten av deklamationer och disputationer som äger rum på möten. Om så en årskurs äldre Verdandister vurmar för en särskild genre inom skönkulturen, är det lätt att hela Förbundets fokus också gör det. Under min tid har Förbundet till exempel gått ifrån litteratur och lyrik, och ett mötes deklamationer bestod när jag slutade istället till största delen av musik.

Liknande omvandlingar genomsyrar alla aspekter av verksamheten, ett annat exempel är spexen. De tidigaste uppfördes som en del i en soaré, och var således bara en pusselbit i en mycket ambitiös föreställning som riktade sig inte enbart till skolans elever. Som sådan var det tvunget att rikta sin egg mot företeelser i samhället i stort, till exempel som det redan citerade kan tänkas hyckla en dåtida allt för yvig nationalromantik och vikingamystik. På väg mot idag har hela soarén blivit en föreställning exklusivt för Vasaskolans elever, och innehållet är därför idag nästan enbart hycklande med där rådande interna förhållanden, läs lärare. Denna evolution har mottagits med storm från publiken men för lektorer och adjunkter har det varit mer smärtsamt. På 50-talet försökte en inspektor stävja detta, men Förbundet iddes icke gå honom till mötes, och lade istället fram den resolution som lärarkåren fortfarande kan trösta sig med: figurerna i föreställningen har ingenting att göra med verkligheten. Om någon ändå upplever detta, har det, enligt svunna tiders spexskrivare, en tämligen enkel förklaring: ”dennes föräldrar är syskon”.

Verdandi har under denna tid bevisligen inte mist någon av sin skärpa, ty fortfarande synes hur ledamöter efter studenten når betydande positioner inom kulturlivet, inte minst det lokala. På nationellnivå har väl främst Uje Brandelius och Stephan Rössner gjort sig välrenommerade namn, den tidigare som frontfigur i bandet Doktor Kosmos, den senare som banbrytande forskare inom fetma. Bland många lokala förmågor kan allas vår kulturciceron, Håkan Durmér, och scenmästaren på Gävle Teater, allmänt känd som teater-Lennart nämnas.

Skrivet av Måns Bylund, ledamot 2003-2006.